Större delen av mitt vuxna liv har gått ut på att administrera rädsla. Det första jag var rädd för, efter mitt plötsliga inträde i en tillvaro som jag hade att "rådda själv", som Nettan skulle uttrycka det, var polisbilen som stod utanför jungfrukammaren i min dåvarande bostad. Poliserna spanade på Lasermannen. Han hade skjutit vår lokale tobakshandlare. Jag fick för mig att de skulle råka se mig genom fönstret, och bestämma att jag inte skulle få flytta in i min första egna lägenhet på Hornsgatan. Jag var inte psykotisk. Naturligtvis insåg jag att jag bara fantiserade. Men jag var paralyserad av skräck. Jag flyttade till Hornsgatan. Då blev jag i stället rädd för skuld. Varje dag rannsakade jag mig själv. Hade jag sagt något som någon kunde ha missförstått, och blivit sårad av? Hade jag gjort något omoraliskt? Skräcken för att göra avtryck i tillvaron omkring mig dominerade mitt liv i många år. Rester av den existerar fortfarande - men jag har tvingats spotta opp mig, så att säga, i takt med att jag tagit på mig allt större ansvar på allt fler områden. Den tredje skräcken är inte originellare än en porlinsuggla: dödsskräcken. I många, långa perioder vågade jag inte lämna Södersjukhusets kafeteria. Jag trodde att mitt hjärta plötsligt skulle stanna. Jag fick ingen luft. Det är länge sedan jag tänkte på de många år då jag toppreds av den irrationella fasan. Inte hinner jag tänka på det nu. När jag hela tiden springer. Och har konkreta skäl att känna samvetskval varje dag. Att inte "hinna med allt", som det heter, är onekligen enklare än att, som förr i världen, leva utan pengar, men med oräkneliga timmar till mitt strakbenta psykes förfogande. Som det härjade i mina tjugoår. Jag var inte riktigt frisk. Däremot var jag normal. När jag hade en uppgift. Jag kunde vara Thorsten Flincks regiassistent. Spela teater. Skriva pjäser. Dinera med vänner. Men när jag var ensam. Då var det, så att säga, en helt annan femma. Då var jag puts väck. Under snickarbänken. Kippande. Inte alltid, dock. Ibland fick jag flamsanfall. Skrev anonyma beundrarbrev med litterär verkshöjd. Lärde mig alla repliker och all koreografi i A Chorus Line, och framförde den hemma i lägenheten. Långt senare skrev jag pjäsen "Mira går genom rummen", i vilken en kvinna utnämner sig själv till familj. Enmansfamilj. Det fanns ögonblick då konflikterna och anspänningen i min enmansfamilj bedarrade, och viss harmoni infann sig. Det är också värt att minnas. Jag har aldrig varit rädd för sådant som man ska vara rädd för. Auktoriteter. Aggressiva män. Offentliga framträdanden. Ensamhet. Svåra uppgifter. Att själv vara en auktoritet. Smärta. Sådant är oproblematiskt, eftersom uppgiften är så tydlig. Jag har regisserat tio teaterföreställningar. Tydligt uppdrag: jag fattar alla slutgiltiga beslut, och har ansvar för allt. Bra. Jag har fött tre barn utan smärtlindring. Tydligt uppdrag: ett barn ska födas, friskt och oskatt, och påbörja sitt liv i världen. Fysisk smärta ska hanteras. Inga problem. Jag har grälat med reaktionärer, libertarianer, hotellchefer, plastikkirurger och och boxare i direktsänd tv. Tydligt uppdrag: framföra så många för mig viktiga ståndpunkter som möjligt på kort tid, på ett underhållande och samtidigt övertygande sätt. Inte svårt. Men på Coop Extra i Vällingby kör det så att säga ihop sig. Människor står för nära mig på rullbandet ned till affären. Jag vågar inte be om hjälp att hitta saker, ty jag vill inte vara till besvär för den personal som säkert redan har mycket om sig. De självbetjäningskassor jag så högt älskar kärvar titt som tätt, och då tvingas jag ändå be om hjälp. När jag lämnar den moderna handelsboden är jag ofta svettig och hålögd. Ett "stolpskott", som ungdomen på min tid brukade säga. Och inte vågar jag ringa telefonsamtal. Tänk om den jag står i begrepp att ringa till är strängt upptagen. Det är sant att vederbörande då kan välja att inte svara. Men telefonsignalen kan likafullt te sig enerverande. Rubba yuppienalleinnehavarens omsorgsfullt uppbyggda inre stabilitet. Kanske distrahera under en livsavgörande kärleksakt, eller förvärra ett uppslitande gräl. "Nu ringer din telefon - det är väl någon viktigpetter, kan en tro! Du med din telefon som alltid ringer!", framstöter måhända min affärsbekants livskamrat, och så lägger sig en isande tystnad som en avdomnad våldtäktsman över parets boning. Och allt är min skuld. Men just i dag är jag inte så farligt rädd. Möjligen en smula byxis.